Det gäller allt och alla.
Jag läste Emelies inlägg och började gråta.. Min farmor dog när jag var 8 år tror jag, och året innan hade farfar dött. Farfars begravning var sista gången jag träffade farmor. Sad, but true..
Varje gång jag tänker på det blir jag gråtfärdig, så därför till alla er andra som ännu inte mist nån nära släkting/djur.

(vet att det blev mycket sorgesamt på en gång nu, men alla har vi svackor)

Ta vara på tiden ni får tillsammans, den ovärderlig. Lek, busa, prata, skratta, åk på äventyr.

Lev dagen som det var er sista.

Det är vad jag försöker göra, men ibland är det svårt. För att dra sig upp ur ett mörkt hål krävs det mycket energi, för att hålla sig kvar och inte ramla tillbaka krävs det mer.
Och för att till sist kunna skratta och leva livet som man vill, krävs det mest energi.

Många har ramlat tillbaka, och varit helt och hållet slut på energi. Men det gäller att hitta de små glädjeämnena i livet!
Bra kämpat Emelie, du är en av de som får mej att kämpa.